Våra pelargoner och hur de delas in i olika grupper
Doftpelargoner
Beskrivning
En doftpelargon är en pelargon vars blad avger en tydlig aromatisk doft när de vidrörs – allt från citron och apelsin till mynta, ros och choklad. Doften kommer från eteriska oljor som lagras i körtlar i de små håren på bladen. Gruppen är botaniskt sett inte enhetlig: bladform, växtsätt och doft varierar kraftigt mellan sorterna, och den består både av rena vildarter och av framkorsade sorter och mutationer. Blommorna är oftast små och enkla med fem kronblad, vanligen i rosaröda toner, och står i skuggan av bladens doft snarare än i fokus själva. Det finns även andra pelargoner med doftande blad, till exempel vissa unik- och änglapelargoner, som ändå inte räknas till den egentliga doftpelargonsgruppen.
Historia
Doftpelargonernas ursprung finns i Sydafrika, liksom hos övriga pelargoner, och de kom till Europa med brittiska handelsfartyg. I England har doftpelargoner odlats sedan slutet av 1600-talet, och gruppen blev särskilt populär under den viktorianska tiden på 1800-talet. Redan 1752 kunde Carl von Linné beskriva 25 olika sorters doftpelargon, vilket visar hur snabbt intresset för växterna spred sig bland botaniker i Europa. I den svenska pelargonhistorien kom doftpelargonerna in tidigt, inte långt efter de allra första zonalpelargonerna, tillsammans med bladdekorativa sorter och hängpelargoner.
Historiskt har doftpelargonernas blad använts även utanför trädgården – bland annat i skönhetsvård och parfymframställning, där avkok på bladen ansetts verka sammandragande och renande på huden. Doften har i det vilda en praktisk funktion hos föräldraarterna: den lockar till sig pollinerande insekter samtidigt som den skrämmer bort växtätande djur. I dag är doftpelargoner en omtyckt samlargrupp, uppskattad både för sin variation i doft och för sin dekorativa, ofta finflikiga bladform.
Skötsel
• Trivs bäst ljust, men bör skyddas mot den allra starkaste middagssolen – annars bleks eller bränns bladen
Doftpelargoner placeras gärna utomhus under sommaren.
Vid inomhusodling passar ett söderfönster bra, gärna med en tunn gardin som solskydd
Det är viktigt att jorden är porös och väldränerad och får torka upp mellan vattningarna, då pelargoner inte alls gillar alltför fuktig eller blöt jord.
• Håll jorden lätt fuktig eller vattna när ytan torkat lätt; de klarar viss torka men blommar sämre om jorden blir för torr
Gödsla med pelargonnäring under den aktiva växtperioden, från vår till höst
Övervintras svalt och så ljust som möjligt; vattna sparsamt och utan näring under vintern
Beskär på våren och plantera om i väldränerad pelargonjord
Kulturhistoriska pelargoner
Beskrivning
Kulturhistoriska pelargoner – ofta kallade ”Grönt kulturarv”-pelargoner – är inte en botanisk grupp utifrån utseende, utan äldre namnsorter med en väl dokumenterad odlingshistoria, oftast bevarade och förökade inom en och samma familj i generationer. De flesta är zonalpelargoner med typiska drag som mörkgröna blad med tydlig zonmarkering, men gruppen definieras alltså av sitt kulturarv snarare än av botaniska egenskaper. Varje sort bär på en berättelse – om vem som en gång odlade den, var den stod i fönstret och hur den vandrat vidare genom sticklingar från hand till hand.
Kända exempel är sorter som ’Karna’ och ’Drottningminne’.
Historia
Bakgrunden till begreppet finns i Programmet för odlad mångfald (POM) vid Sveriges lantbruksuniversitet, som arbetar med att bevara den genetiska mångfalden bland svenska kulturväxter. Inom ramen för POM startades 2009 Krukväxtuppropet, där allmänheten uppmanades att bidra med krukväxter som förökas vegetativt – till exempel med sticklingar – och som kunde beläggas med en dokumenterad odlingshistoria från före 1960. Gensvaret blev stort, och av de inkomna växterna valdes 44 pelargoner ut till att ingå i den nationella genbanken för vegetativt förökade trädgårdsväxter, tillsammans med brev, foton och berättelser om de personer som en gång odlat dem.
Många av sorterna har vandrat genom flera generationer inom samma familj, från mormor till dotter till dotterdotter, och bär därför namn efter sina ursprungliga ägare – som zonalpelargonen ’Karna’, vars spår kan följas till en bondgård i Västra Torp utanför Trelleborg i början av 1900-talet, eller ’Drottningminne’ som härstammar från en gård i södra Jämtland. Som levande kulturarv berättar dessa pelargoner om vardagsliv, odlingskunskap och relationen mellan människa och växt på ett sätt som skiljer sig från fotografier eller möbler – minnet bärs vidare i själva den levande organismen. I dag drivs arbetet med att sprida och sälja dessa sorter vidare bland annat av plantskolor i samarbete med Elitplantstationen och SLU, som säkerställer friskt och sjukdomsfritt växtmaterial inför produktion.
Skötsel
• Sköts i huvudsak som vanliga zonalpelargoner, eftersom de flesta kulturhistoriska sorter tillhör den gruppen
Vill ha ljust läge till full sol för kompakt växt och god blomning
Näringsrik, väldränerad jord och gott om plats i krukan gynnar utvecklingen
Låt jorden torka lätt mellan vattningarna – undvik att hålla jorden ständigt blöt
Förökas och omplanteras lämpligast under senvinter och vår, när ljuset återvänder
Beskär på våren och ta tillvara topparna som sticklingar – så förs sorten vidare
Trappa ner näringsgivan på sensommaren och ta in plantan innan frosten kommer
Övervintras svalt och ljust; extra viktigt att värna om moderplantan eftersom sorten ofta är unik och svår att ersätta
Zonalpelargoner
Beskrivning
Zonalpelargoner är den mest kända och odlade pelargongruppen och den många tänker på när ordet ”pelargon” nämns. Det är upprättväxande sorter med något håriga stammar och blad, och ett kännetecken för gruppen är den mörka, hästskoformade zon som ofta syns tydligt på bladen. Växtsättet varierar från små och kompakta plantor till buskiga och frodiga, och blomformen kan vara både enkel och fylld. Färgskalan är mycket bred – vitt, rosa, laxrosa, rött, korall, lila och tvåfärgade varianter – och tack vare den rikliga och långvariga blomningen är zonalpelargoner extremt populära i krukor, lådor, amplar och rabatter.
Historia
Zonalpelargoner (Pelargonium × hortorum) är en artgrupp av hybrider med komplext ursprung, där flera vilda föräldraarter är inblandade. En av de viktigaste är hästskopelargonen (Pelargonium zonale), en vild pelargon som härstammar från de västra delarna av Cape-provinserna i Sydafrika. Det är från denna arts tydliga bladzon – som påminner om formen på en hästsko – som både artnamnet och den svenska benämningen ”hästskopelargon” kommer, och samma zonmarkering går igen hos många av dagens odlade zonalpelargoner.
Pelargoner började odlas i Europa redan på 1600-talet, dit de fördes med handelsfartyg från Kapprovinsen i Sydafrika. I Sverige märks ett tydligt intresse först på 1800-talet, då det till en början framför allt var slott och herrgårdar som hade möjlighet att övervintra pelargoner i sina orangerier. Med tiden spred sig växten till vanliga hem och blev en självklar del av den svenska landsbygdskulturen – inte minst i form av de klassiska Mårbacka-pelargonerna i fönstret. Idag är zonalpelargoner en av de mest samlade och omtyckta pelargongrupperna, med ett stort utbud av både moderna sorter och gamla, bevarade ”mormorssorter”.
Skötsel
Vill ha ljust läge till full sol – det ger kompaktare växt och rikare blomning
Trivs både inomhus och utomhus; planteras ut när risken för nattfrost är över
Näringsrik, väldränerad jord och gott om plats i krukan gynnar utvecklingen
Låt jorden torka lätt mellan vattningarna – zonalpelargoner tål torka bättre än övervattning
Tål värme väl, men vill ha jämnare vattning vid långvarigt hög temperatur
Skydda gärna vid kraftigt slagregn och hård blåst för att bevara blomningen
Övervintras lätt svalt och ljust; trappa ner näringsgivan på sensommaren inför övervintring
Beskär på våren och ta tillvara topparna som sticklingar inför omplantering i ny jord
Zonarticpelargoner
Beskrivning
Zonarticpelargoner är en relativt ny och annorlunda pelargongrupp känd för sina stora, ofta ovanligt formade blommor – allt från enkla vita till fransiga tre- och tvåfärgade blommor i toner av gult, orange, rött, cerise och rosa. Bladen är ofta stora och kan ha en tydlig mörkgrön zonering, medan växtsättet varierar kraftigt mellan sorterna: vissa har ett kompakt, zonalpelargonliknande växtsätt, andra ett gängligt och osymmetriskt sådant med lång, spretig stam. De kännetecknas av sina stora vackra blommor och flikiga blad, med ett växtsätt som är upprättväxande och halvhängande. Trots den stora variationen brukar det efter en tid vara lätt att känna igen en zonarticpelargon när man ser den.
Historia
Gruppen har skapats genom att korsa vildpelargonen Pelargonium articulatum med zonalpelargoner och hybridhängpelargoner. Förädlingen inleddes 1986 av den australiske förädlaren Cliff Blackman, vars stora dröm var att ta fram en gulblommande pelargon. Arbetet startade egentligen redan 1984–85 när Blackman fick en gulblommande P. articulatum från Sydafrika och började korsa den med utvalda zonalsorter. De första fröerna såddes 1986, och genombrottet kom 1994 med den första halvdubbla, gula blomman – samma år myntades namnet ”zonartic”, en sammanslagning av zonal och articulatum.
Från mitten av 1990-talet vidgades förädlingen till flerfärgade och fransiga blomformer. Sorter med prefixet ”Lara” (efter orten där Blackman bodde) är inte alltid zonartics – det är bara ett förädlarnamn han använder oavsett pelargontyp – men flera kända zonarticsorter som Lara Mandarin, Lara Peter och Lara Susanne bär det namnet. Gruppen spreds sedan internationellt genom att Blackman delade sin genbank med förädlare i bland annat Sverige, England och USA, vilket lett till fortsatt korsningsarbete och ett växande intresse bland samlare.
Skötsel
Sköts i grunden som vanliga zonalpelargoner: sparsam bevattning och relativt riklig näringstillförsel
• Lucker jord med gärna inblandning av perlite gynnar rotutvecklingen
• Trivs bra utomhus under sommaren – det ger kraftigare färg på både blommor och blad
• Ogillar alltför varmt och instängt läge; vill ha god luftcirkulation
Föredrar svalt och ljust läge vid övervintring; klarar sig även varmt och ljusfattigt men blir då lätt tanig
Vid för hög värme kan plantorna gå i vila och tappa blad – vattna då försiktigt och placera dem gärna lite skuggigt tills de återhämtar sig
Toppning ger många sorter en finare, mer kompakt form; ett rankigt växtsätt kan annars behöva stöd