Pelargoner-problem som kan uppstå

Knippebakterios

Vad är knippebakterios?

Knippebakterios orsakas av bakterien Rhodococcus fascians (tidigare kallad Corynebacterium fascians), en gram-positiv jordbakterie som rubbar plantans hormonbalans genom att producera cytokininer. Det får plantans celler att dela sig på ett abnormt sätt, vilket resulterar i en oregelbunden, kompakt samling av korta, missbildade skott som klumpar ihop sig – ofta strax ovanför jordytan vid stjälkens bas. Svulsten är i regel ljusgrön och påminner om en liten blomkål, ibland med små bladliknande skott som sticker ut ur den. Sjukdomen kallas internationellt "leafy gall" och drabbar ett mycket brett spektrum av växter – över 50 släkten, bland annat dahlia, krysantemum, nejlika, luktärt, petunia och pelargon (Rundqvist, SLU 2024; Åkesson, SLU 1993).

Hur allvarligt är det – två delvis olika bilder

Här skiljer sig källorna faktiskt åt, och det är värt att redovisa båda sidorna:

Den avdramatiserande bilden, som bland annat Wexthuset ger på sin skötselsida, är att knippebakterios normalt sett är ofarlig för plantan och har liten eller ingen spridning till andra plantor i samlingen. Svulsten går att bryta eller skära bort, och plantan kan sedan odlas och förökas vidare som vanligt.

Den allvarligare bilden kommer från SLU:s faktablad "Rotkräfta och knippebakterios" (Åkesson 1993, revideringar). Där beskrivs knippebakterios som en mycket smittsam sjukdom, och det konstateras uttryckligen att den historiskt varit "mycket vanlig och besvärlig i exempelvis pelargonodlingar". När smittan väl kommit in i odlingens egna moderplantor har det, enligt faktabladet, visat sig "så gott som omöjligt att sanera bort smittan" – just i kommersiell pelargonodling. Bakterien kan enligt samma källa finnas latent i plantor utan synliga symptom, vilket gör det svårt att sortera bort smittade moderplantor i tid.

En nyligen publicerad litteraturstudie från SLU (Rundqvist, 2024) ger en intressant nyansering av bilden: författaren noterar att oron för R. fascians ibland är överdriven bland hobbyodlare – till exempel i olika Facebook-grupper för dahlia-odlare – där felaktig information ibland sprids och i onödan kan ta bort odlingsglädjen. Samtidigt bekräftar samma studie att bakterien historiskt orsakat betydande ekonomiska förluster i just pelargonodling i USA, samt hos nejlikor och krysantemum i England.

Sammanfattningsvis: för en enstaka hobbyodlare med en handfull plantor är risken sannolikt begränsad och hanterbar, medan bakterien historiskt varit ett betydligt allvarligare problem i storskalig, kontinuerlig pelargonodling med återanvända moderplantor – vilket är precis den miljö en sticklingsproducent behöver ta på allvar.

Är bakterien jordlevande – finns den i vanlig svensk trädgårdsjord?

Ja, Rhodococcus fascians är en jordlevande bakterie, men hur länge den överlever i vanlig jord är mer osäkert och omdiskuterat än man kan tro.

SLU-studien (Rundqvist 2024) sammanställer nio publicerade experiment om bakteriens överlevnad i jord. I åtta av dessa nio kunde man se en kraftig minskning av bakteriepopulationen redan inom några dagar till som mest sju månader, och i flera fall var bakterien nästan omöjlig att återisolera redan efter en till två veckor om jorden hölls fri från levande eller onedbrutet växtmaterial. Ett äldre franskt försök (Faivre-Amiot 1967) lyckades dock återisolera bakterien ur jord åtta månader efter inokulering, och forskaren spekulerade – utan att redovisa några detaljerade fältdata – att bakterien skulle kunna överleva så länge som fyra till fem år på friland. Den siffran bör alltså tolkas försiktigt.

Slutsatsen i SLU-studien är att bakteriens överlevnad i jord är starkt kopplad till om det finns kvarvarande levande eller onedbrutet växtmaterial. I ren, bar jord utan sådant material verkar den ha begränsad uthållighet. Spridning sker enligt både SLU-studien och äldre litteratur (bland annat Putnam & Miller 2007) i första hand via vegetativ förökning – det vill säga via sticklingar och delning av redan smittade plantor – snarare än via jordkontakt i sig.

Det finns ingen svensk (eller specifikt nordisk) undersökning av hur vanlig bakterien är i just vanlig svensk utomhus-trädgårdsjord, så frågan går inte att besvara exakt för din egen rabatt. Men sjukdomen är sedan länge etablerad i Norden: den rapporterades första gången i Danmark redan 1942 av växtpatologen N.F. Buchwald vid dåvarande Den Kongelige Veterinær- og Landbohøjskole i Köpenhamn, som då beskrev den som "en for Danmark ny bakteriesygdom" i tidskriften Gartnertidende. Att sjukdomen konstaterats i Danmark redan för över 80 år sedan, och i Sverige beskrivits av SLU sedan åtminstone 1993, tyder på att bakterien varit en del av den nordiska odlingsmiljön under mycket lång tid.

Vad gör man om man hittar en svulst?

Bryt eller skär bort svulsten med ett fast grepp, eller med en väl rengjord skalpell eller vass kniv. Får man med hela svulsten, inklusive eventuella delar under jordytan, brukar den enligt Wexthuset inte återkomma på just den plantan.
Kassera plantor med stora eller återkommande svulster – enligt SLU:s faktablad är angripna plantor i en professionell odling inte möjliga att bli fria från smittan, och bör därför brännas eller kasseras, inte komposteras.
Var extra vaksam vid vegetativ förökning – eftersom spridningen i första hand sker via sticklingar, är just moment som sticklingstagning den mest kritiska punkten att hålla ren.

Därför är hygien vid sticklingstagning avgörande

Oavsett vilken av de två bilderna man lutar mest åt, pekar båda ut samma sak: bakterien sprids främst med växtmaterial och genom hantering, inte i första hand via luften. Det gör hygien till den enskilt viktigaste åtgärden.

Rengör verktyg mellan varje planta – använd en väl rengjord skalpell eller sekatör, och desinficera mellan olika moderplantor.
Tvätta händerna efter kontakt med en misstänkt angripen planta, innan du fortsätter med nästa.
Arbeta i rätt ordning – hantera plantor du är säker på är friska först, och spara eventuellt osäkra plantor till sist.
Håll koll över tid – eftersom bakterien kan finnas latent utan synliga symptom (Åkesson 1993), lönar det sig att fortsätta hålla ett öga på nya plantor även efter att de verkar ha rotat fint.
Välj bort återkommande angripna moderplantor helt från förökningen, i stället för att fortsätta ta sticklingar från dem.

Källor

Wexthuset, "Knippebakterios hos pelargon" (Lena Ljungquist, 2021)
Åkesson, I. (1993, rev.). Rotkräfta och knippebakterios. Faktablad om växtskydd – trädgård 18 T. Sveriges lantbruksuniversitet (SLU).
Rundqvist, L. (2024). Rhodococcus fascians – patogenicitet, växtinteraktion och överlevnad i jord. Självständigt arbete, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Alnarp.
Buchwald, N.F. (1942). "Knippebaktriose (Bacterium fascians (Tilford) Lacey). En for Danmark ny bakteriesygdom." Gartnertidende, 58, 421–423. (Den Kgl. Veterinær- og Landbohøjskole, Köpenhamn.)
Putnam, M.L. & Miller, M.L. (2007). "Rhodococcus fascians in Herbaceous Perennials." Plant Disease, 91(9), 1064–1076.

Pelargonbakterios

Pelargonbakterios – så känner du igen och undviker sjukdomen på pelargon

Pelargonbakterios är en av de mest fruktade sjukdomarna bland pelargonodlare. Vi på Orres Trädgård vill att dina plantor ska trivas hos dig lika bra som de gjorde hos oss, så här kommer en genomgång av vad du bör hålla utkik efter.

Vad är pelargonbakterios?

Pelargonbakterios orsakas av bakterien Xanthomonas hortorum pv. pelargonii. En planta kan bära på bakterien utan att visa några tecken alls – den kan ligga latent tills odlingsförhållandena blir mer gynnsamma för bakterien, till exempel vid överdriven kvävegödsling. När symptomen väl syns går det inte att bota plantan med säkerhet, varken kemiskt eller på annat sätt. Den bästa medicinen är alltså att förebygga: se till att dina plantor är friska från start och hålls borta från smittkällor.

Värt att veta är också att bakterien är seglivad utanför plantan – i torra blad kan den överleva i flera månader, och i jord ännu längre. Det är alltså inte bara den sjuka plantan man behöver tänka på, utan även krukjord, redskap och ytor den varit i kontakt med.

Så känner du igen sjukdomen

Vilka symptom som visar sig beror på var på plantan bakterien slår till:

Bladfläcksjuka – uppstår när bakterien infekterar bladet. Små, runda, brunaktiga fläckar (ca 0,5–5 mm) syns på bladet, och håller man upp bladet mot ljuset framträder en gulgrön, vattnig zon runt fläcken. Fläckarna kan växa ihop och till slut torka in hela bladet.

Stjälkröta – stjälkarna torkar in och mörknar i färgen, ofta som en följd av att bladinfektionen sprider sig vidare i plantan.

Vissnesjuka – vanligast om bakterien kommit in via rötterna eller redan fanns i moderplantan. Bakterien sprids då inuti kärlvävnaden, plantan slokar helt eller delvis, bladen gulnar och vissnar och kan få bruna partier med svartfärgade bladnerver.

Ofta märks inget annat än att plantan sakta men säkert tappar kraft.

Hur sprids den?

Den vanligaste smittvägen är infekterade moderplantor och sticklingar tagna från dem. Därutöver sprids bakterien via:

Vattenstänk och direkt kontakt mellan plantor
Händer och redskap som varit i kontakt med en smittad planta
Vita flygare, som kan föra bakterien vidare mellan plantor

Bakterien sprids däremot inte via frön.

Alla pelargonsorter kan smittas, men känsligheten skiljer sig åt. Zonalpelargoner är mest mottagliga, därefter hängpelargoner och regalpelargoner. Pelargoner i andra grupper är mindre känsliga men absolut inte immuna.

Vad kan du göra?

Det bästa skyddet är enkelt – men kräver lite disciplin:

Köp friskt material. Se till att du får plantor från en odlare som arbetar med sjukdomskontroll, och undvik att blanda in okontrollerat material i din samling.
Isolera nya plantor en tid innan de ställs ihop med resten av din samling, så du hinner upptäcka eventuella symptom.
Ta bort och bränn (eller på annat sätt gör dig av med) angripna plantor omedelbart om du misstänker smitta. Vänta inte – bakterierna sprids lätt vidare via vatten, redskap och vita flygare.
Håll rent. Tvätta händerna noga och rengör saxar och verktyg mellan olika plantor, särskilt efter kontakt med en planta du är osäker på.
Undvik vattenstänk och håll gärna plantorna lite svalare och luftigare – bakterien trivs bäst i värme och hög luftfuktighet.
Var återhållsam med kväve, då för mycket kväve i förhållande till kalium gynnar infektionen och gör att symptomen framträder snabbare.
Vattna gärna med Binab som ett förebyggande skydd – särskilt om du precis fått hem nya plantor eller sticklingar och är osäker på om de kan bära på en latent smitta. Var samtidigt måttlig med vattningen i stort under en period, eftersom fuktig jord gynnar sjukdomsangrepp.

Lätt att förväxla med annat

Innan du gör dig av med en planta är det värt att veta att flera andra problem kan se ut på liknande sätt. Rothalsröta, gråmögel och vissnesjuka orsakad av svamp kan alla ge liknande symptom med vissna blad och mörka stjälkpartier. En helt säker diagnos kräver egentligen laboratorieanalys, men om du är osäker är det klokt att ändå agera som om plantan kan vara smittad – bättre att vara på den säkra sidan.